fannyynordhs.blogg.se

När jag tänker tillbaka på 2013 och just min utveckling som ryttare måste jag säga att jag har vuxit väldigt mycket.

Jag kommer ihåg ridhuskampen i februari. Jag var en osäker, spänd och nervös tjej som tvivlade på mig själv väldigt mycket. Och en sådan tjej som jag var , var långt ifrån redo att rida en häst som Athena egentligen. Men jag har alltid varit envis och även fast jag i många situationer blivit rädd, haha gråtit till och med har jag aldrig gett upp. Och faktiskt är största delen till att jag utvecklas så mycket är Athena. Man lär sig hela tiden något nytt med den hästen och man lär sig även av sina misstag. För ett år sedan trodde jag aldrig att jag skulle stå där jag gör idag. Vi hade en dipp i höstas vilket då kändes som skit men idag är jag tacksam för det. För om den situtionen skulle hända igen med henne eller någon annan häst vet jag vad jag ska göra. Motgångar kan ibland ge något positivt också så länge man tar sig ut det, vilket man oftast förr eller senare gör. Och det viktigaste: jag är inte rädd längre. Vissa är bara orädda i sig själva men jag har fått kämpat mig upp och bearbetat mina rädslor. Och jag vet att det finns många som mig där ute. Och idag kan jag äntligen säga att jag känner mig säker i de flesta situtioner. Sen finns det ju saker som kan hända som skulle få vem som helst att bli rädd men ni förstår vad jag menar. Det tog mig 2 år men tillsist känner jag mig trygg och "säker" i min ridning. Och det tack vare min egna lilla tokstolla, och hon kommer antagligen under våra kommande år tillsammans hitta på massa bus och knäppa saker men jag ser fram emot vad vi kommer uppleva tillsammans. Och jag är säker på att lilla Árdis kommer testa mig när tiden är inne, hur och vad det kommer bli har jag ingen aning om , men jag vet att oavsett vad det är kommer jag lära mig hur jag ska lösa det. För även hur kul det än skulle vara att bara glida runt på världens säkraste och grymmaste häst, så i längden skulle nog även det inte vara så kul. Jag behöver i allfall utmaningar och även hur arg och sur man är när det går dåligt så slår inget känslan när man lyckats lösa problemet. Och när ma känner att ma nsjälv blivit bättre på vägen.

 

Nu känner jag äntligen att jag och min häst är ett team. Vi känner varandra och jag älskar henne så otroligt mycket oavsett vilka dumheter hoh kan hitta på. För det är ju så att hon tycker om mig även fast jag gör misstag. 

 

 

 Jag är stolt över mig själv och min häst. För jag har kämpat för att ha kommit så här långt och jag kommer kämpa lika hårt iår för att utvecklas lika mycket och för att kunna utveckla min häst på vägen. Och tillsammans tror jag vi kommer klara oss utmärkt.

 

Och om man tänker lite mer specifikt just på ridningen har jag fått mycket bättre sits. Det finns alltid mycket att jobba på men nu känner jag att mina skänklar ligger där dom ska , jag har fått bättre hållning. Det jag nu måste jobba mest på är att kolla upp och att hålla mina händer stabila oc i rätt höjd. Men det är bara att jobba vidare. Det har gett resultat i allafall! Allt slit haha...

Till alla er tjejer och killar där ute, tro på er själva. Det går om man vill. Njut av varje ögonblick och var inte rädda för att misslyckas. För ibland kan man behöva misslyckats för att sedan lyckas.