Min utveckling
Tänkte ta och berätta om min utveckling genom åren vilket jag säkert redan har gjort men inte så specifikt.
När vi köpte Hugge red jag väl typ 2 gånger i veckan och jag delade honom med Emma. Han är ju säkerheten själv och jag som var väldigt osäker kände mig endå trygg. Han är en bra läromästare helt enkelt. Sen året efter (2011) brann ju vår gård ner och då blev det ingen ridning men på våren 2012 kom jag igång mer. Då red jag ca 3 dagar i veckan. Jag blev mer och mer självsäker men var fortfarande ganska feg men det var ju inget som märktes på Hugge. Den sommarn blev hans eksem otroligt jobbigt och det fanns ingen chans att jag skulle ta med honom på ridlägret som jag skulle på. Då fick jag börja rida Gandur och här börjar nästa "fas".
Ja som jag berättat tidigare ville jag inte rida på Gandur men sen på ridlägret började jag älska honom. Sen på utrritten drog han iväg och jag var nära på att ramla av så blev ganska skärrad. Men när vi kom tillbaka kunde jag inte annat än skratta. Då var det som om någonting släppte , nästan all rädsla bara försvann. Sen hade vi galopprace och då släppte rädslan nästan helt. Nu när jag tänker på det så är det sjukt hur ridlägret utvecklade mig och jag rekommenderar verkligen ALLA att åka på ridläger.
Sen fortsatte jag rida Gandur och jag var aldrig rädd eller osäker med honom.
Sen kom Ardis hem och jag fick hoppa upp på henne. Första gången var jag väldigt nervös och lite rädd och första gången på ett par månader var jag osäker. Nu idag är jag inte rädd för att rida Ardis utan mer osäker på att göra fel. Iallafall så kom Athena till oss typ en vecka efter Ardis men jag fick inte rida henne förens en ca månad efter. Och då var jag där igen rädd och osäker. Men det släppte mer och mer och vi började fastna för varandra. Nu idag kan jag säga att jag inte är rädd för Athena men jag har respekt för henne. Det är mycket häst med mycket vilja och dessutom är hon ganska ung.
Så jag har verkligen bytt upp mig hehe...! Men om man räknar från när jag började rida ordentligt typ 4 gånger i veckan på Gandur var efter ridlägret . Och att gå från en väldigt säker och trygg häst till att börja rida 2 unghästar och dessutom börja tävla är ett väldigt stort steg. Och då innan ridit en ännu mera säker gammal läromästare. Jag har sjukt mycket kvar att lära mig men det jag vill säga med den här texten är att om man verkligen vill så kan man! Man måste bara ha en massa vilja och vara lite envis. Jag är så glad att allt detta har hänt så att jag idag har världens bästa hästar och har massa tid och potential att fortsätta utvecklas.Livet är ganska grymt just nu!
En otrolig och härlig resa.
